 |
|
|
|
|
Historia
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
| Rödfärgat område är Bretagne |
|
|
Rasens ursprung
De fyra ursprungs typerna
Vid 1500-talet i Frankrike existerade det fyra olika varianter av stora högbenta hundar. De skiljde sig främst åt i färg och pälsstruktur. De fyra varianterna var vit (kallades också ”du Roy”, d.v.s. av kungen), grå från Saint-Louis, svart samt fauve-färgade från Bretagne. Det är från upprepade korsningar och mutationer av dessa fyra hundtyper som dagens franska jakthundsvarianter verkar härstamma från.
Den fauve-färgade nu utdöda varianten från Bretagne kom att kallas för Grand Fauve de Bretagne med tanke på dess storlek, färg och härkomst. Grand Fauven hade en mankhöjd på ca 70 - 74 cm och var en orädd jakthund med skarpt temprament. De var uppskattade för sin snabbhet, styrka och entusiasm särskilt i början av jakten. Deras djärvhet, utmärkta luktsinne, resistens mot kyla och väta samt deras förmåga att jaga villebråd, varg men främst vildsvin, bland taggiga buskage i nordvästra Frankrike var andra egensaker som gjorde dem populära. Grand Fauvens nu närmast levande ättling är den mindre Griffon Fauve de Bretagne med en mankhöjd på 48 – 56 cm, kusin till Basset Fauve de Bretagne 32 – 38 cm.
Franska hovet
Det har återberättats att François I (levde mellan åren 1494 – 1547 och regerade mellan 1515-1547) ägde pack av Bretagne-hundar (Grand Fauve de Bretagne) som han jagade med regelbundet. Det kan ha varit så att Bretagne-hundarna introducerades för det franska hovet av Hertiginnan Anne av Bretagne som hade varit gift med båda François företrädare till den franska tronen och dessutom var hans svärmor. Man förmodade att Bretagne-hundarna tappade i popularitet vid hovet när det bretonska inflytandet upphörde.
Adeln och bönderna
Fram till franska revolutionen (1789) var det endast adeln som var tillåten att äga jakthundar och att jaga, vilket man då gjorde från hästrygg. Man jagade med stora pack och använde sig främst av de lokala jakthundsraserna Grand Favue, Gascon, Nivernais o.s.v. När adelns privilegier avskaffades 1789 blev det även tillåtet för bönderna att jaga och äga jakthundar. Utan häst kunde dock inte bönderna hänga med de stora traditionella jakthundarna som var högbenta och snabbsprungna, så utav nödvändighet avlade man fram mindre versioner så som Griffon Favue och Basset Fauve de Bretagne.
Det råder stor tveksamhet till hur storleksförminskningen, framförallt minskningen av höjden som nästan halverats, har gått till. En teori föreslår att det började välja ut de allra minsta individerna från en valpkull och en liknande teori föreslår att de var de minsta och de långsammaste som valdes ut under otaliga generationer. Hur som helst så lyckades man och under slutet av 1800-talet fanns åtskilliga så skallade pack bestående av endast Basset Fauves.
Man jagade främst kanin och hare men även räv med Basset Fauven medan man jagade storviltet med Griffon Fauven. Båda var och fortfarande är kända för sitt mod och den utmärkta luktförmågan.
Första och andra världskriget
Strax efter första världskriget utvecklades den första officiella rasstandarden som kom ut den 26 juni 1921. En av deltagarna var en bretonsk uppfödare vid namn Mr Treutel som var en av de första amatörerna på Basset Fauven.
Trots detta gick rasen mot sin undergång. Man säger att rasens dåvarande impopularitet berodde på pälsens färg då man ansåg att färgen gjorde dem lätta att förväxla med både hare och räv, i synnerhet som rasen är ovanligt snabbsprungen för att vara basset.
Efter andra världskriget fanns det ett ytterst fåtal kvar och man fick praktiskt taget återskapa rasen.
Marcel Pambrun som var chef för Breton Canine-sällskapet, vid den tiden, blev en förgrundsfigur i återskapandet av rasen. Man lyckades att återskapa en kvalitetsuppfödningn genom inkorsning framförallt med normalstor strävhårig tax samt Basset Griffon Vendeen. Rasen hämtade sig relativt snabbt och 1985 fanns det 844 registrerade Fauvar i Franska Kennel klubben. 1998 var antalet hela 1500 registrerade hundar och det var endast Beageln som var större i antal bland de drivande jakthundarna.
Än i dag förekommer det valpkullar där det föds valpar med kännetecken från det förflutna. T ex föds det valpar som har taxens svarta sadel.
Stora variationer i storlek förekommer också.
Fransmännen idag använder Fauven i huvudsak som jakthund som de jagar med i pack vanligen 4 – 6 styckna.
Så kom Fauven till Sverige
De första hundarna som kom till Sverige importerades från England 1992. Det var 2 tikar,
helsystrarna Dehra Primevere (SJvCH) och Dehra Romarin (uppfödare Mr Frost och Mrs Phillips).
De importerades av paret Bo och Jutta Ekvall, Tängelsås kennel.
1992 importerades också helsyskonen Venquest Vannes (ägare Susanne Bloman och Torbjörn Lenstad,
Dyfrgi´s kennel) och Venquest Viviers (ägare Carina Olsson, Cotter´s kennel).
Uppfödare till dessa var paret Mr och Mrs Telfer, kennel Venquest även de från England.
Bo och Jutta Ekvall importerade ytterligare 3 st hanvalpar 1993 (Chantalle´s Vagabond SJdCH ägare Roger Norman,
Chantalle´s Vocal ägare Tängelsås kennel och Chantalle´s Vagrant SJdCH SJvCH ägare, Hovriket´s kennel)
som var helbröder och kom från Miss D.Nichols, England, kennel Chantalle´s.
Chantalle´s Vocal parades med Dehra Primevere och första kullen föddes 1993-09-29, det blev 4 tikvalpar.
Indra exporterades till Norge och blev rasens första hund i Norge.
Under 1993 importerades ytterligare 3 hundar från England av Dyfrgi´s kennel och Cotter´s kennel.
Även dessa hundar kom från kennel Venquest. Under åren har hundar i huvudsak importerats från
England, Danmark och Frankrike.
|
|
|
|
|
